MytomanFan

Jul och nyår är äntligen över. All stress är borta, nästan. Jag stressar så klart fortfarande över huruvida ryktena kommer komma fram till Bs föräldrar.. Men det har jag lagt åt sidan så gott som jag kunnat. Jag har kommit fram till att så länge B inte hatar mig så spelar det inte så stor roll vad hans föräldrar tycker, även om det kommer bli en komplicerad sits för oss alla. Komplicerad sits är inget nytt för mig, det är vad jag varit van vid i flera år. Jag har suttit i en sådan sits där jag inte vetat vad jag skulle ta mig till. Jag kan inte förklara känslan riktigt, men det var som att sitta fast i någon form av tvångströja som spändes åt så fort jag rörde mig. Jag kunde inte röra mig utan att saker spändes åt ännu mer, så fort jag drog en ny lögn så började allt om igen på något sätt. Det spändes åt så hårt att jag inte kunde röra mig längre och till slut fanns det ingen utväg längre, jag kunde inte komma på hur jag skulle ta mig ur det. Idag sitter jag fast, på ett helt annat sätt, det är som kvicksanden som jag pratade om i ett tidigare inlägg. Jag vet inte hur långt jag kommer med min terapi riktigt, det känns som att allt står still. Vi pratar om saker som händer runt mig på daglig basis, men vi rör sällan lögnen nu mer. Jag vet inte hur jag ska kunna prata om det längre, jag undviker det gärna så långt som jag kan. Jag vill inte öppna mig angående det. Det är bara att skriva här som får mig att lyfta lite på locket, men jag vet inte hur mycket jag vågar lyfta på locket riktigt, det kanske blir för mycket för att jag ska klara det. Jag har stuckit mig själv med nålar i armarna och svält mig själv, men att prata om det är för svårt tydligen. Jag måste kunna prata om det för att kunna förlåta mig själv, och det måste jag göra förr eller senare, frågan är bara hur.