Mitt mörka hål
Varför kan jag inte bara få slippa det bipolära den här hösten. Jag kan känna att det kryper i kroppen på mig. Det pirrar i tårna, det pirrar i magen och det kittlar i hårbotten. Jag kan känna att det kommer, jag kan känna att det är på gång nu. Jag kommer kanske inte skriva något på ett tag sen när det slår ut. Först är jag inte medveten om det, inte fören jag är på väg upp igen. När jag är på väg upp kommer ångesten, då vill jag bara försvinna för att slippa känna samma känslor igen. Folk tror att risken för självmord är som störst när man är deprimerad, det är inte fallet. Risken är störst när man är på väg upp och inser hur dåligt man mått, när man inser att man aldrig mer vill känna så som man gjorde. Jag kommer inte ta livet av mig så det är inget att oroa sig över. Men jag kanske får dom tankarna när jag kryper upp ur mitt hål. Vi får väl se vad som händer helt enkelt, hoppas på det bästa.
