Svåra förhållanden
Alla förhållanden är svåra. Kompromisser hit och dit. Alla måste kunna kompromissa i en relation, om både stora och små saker. "Vad ska vi äta till mat idag?" "Ska vi åka till dina eller mina föräldrar och fira jul?" Ett enda virrvarr av beslut som man gemensamt måste ta, det är viktigt att kunna. Så varför kan inte alla göra det? Jag och B kompromissar om saker och kommer oftast fram till något som vi båda är nöjda med. Såklart kommer det inte alltid gå. Att göra sånt här kallar jag för svårt och för ett moget förhållande. Jag är inte alltid nöjd men brukar ge mig efter en stund för husfridens skull. Haha, låter som att jag är världens toffel, kanske jag är det ibland men om jag tror starkt på något så blir det så. Varför? För att vi båda ger oss ibland. Jag anser att vi har en bra balans. Så VARFÖR är det ändå så svårt just nu? Det känns som att vi håller på att spricka isär, glida ifrån varandra, tyna bort. Det är en hemsk känsla, han känner det också tror jag. Jag vet var felet ligger, vi båda vet och vi pratar ofta om det men inget verkar hända. Vi gav det tre månaders tid, har det inte blivit bättre så ger vi upp på oss och låter det vara. Det känns så hemskt att skriva ut det för det gör det mer verkligt. Tre månader, sen kanske det är över. Kanske låter dumt att vi satt ett utgångsdatum, men det var den enda lösningen vi kom på. Tre månader. Snälla jag, få det att fungera tills dess.
