MytomanFan

Vi har pratat om det men ännu ingen förbättring. Förhållandet alltså, jag och B. Jag skrev ju om allt det här i förra inlägget för den som läst det. Jag har funderat lite på det här med att vara psykiskt sjuk och hur det kanske inverkar på min relation med B. Jag reagerar inte på samma sätt som alla andra i vissa situationer. Nu menar jag inte att jag har svårt med sympati och empati. Jag kan ha lättare för sympati än för empati, för då kan jag på ett större sätt ta avstånd till känslorna och kan dra lite distans mellan mig och människan som känner något. Jag kan liksom medvetet stänga av den empatiska delen för att inte gå ner mig totalt i andras liv, vilket jag gjorde som yngre. Jag satte då alltid alla andra framför mig själv, vilket inte var rätt mot mitt eget jag. Men med B kan jag känna mycket empati, jag kan bli väldigt involverad i hans känslor när han mår dåligt, men också när han mår glad. Hans humör smittar ofta av sig ganska mycket på mig. Ibland funderar jag på ifall jag är rädd för att vara glad när han är sur, eller att jag får känna en annan känsla än vad han gör och att det är därför jag blir på ganska liknande humör som han är. I nuläget är allt ganska bra mellan oss, vi har fortfarande problemet men vi är kära och glada gentemot den andre och det är skönt. Men att vara störd på det mentala planet är en balansgång mellan gott och ont hela tiden. Mediciner håller mig i skick allt som oftast men ibland glider jag iväg i mig själv och gör irrationella saker, speciellt när jag blir manisk. Jag kan handla upp alla pengar, göra drastiska saker som jag egentligen inte borde, städa mig blå i skallen och så vidare. Det finns hundra saker jag gör när jag är manisk som jag inte borde göra. Hela jag blir ett enda rus med känslor i det läget och jag vet varken ut eller in. Det här kan vara påfrestande för B då han inte råkat ut för en människa med psykisk ohälsa så nära inpå livet tidigare och vet inte hur han ska hantera det. Jag kan inte ge honom tips och råd mer än jag redan gjort. Jag kan be honom kolla runt på nätet, men alla människor med psykisk ohälsa agerar olika och därför får man bara riktlinjer på hur man ska gå tillväga. Så vår relation tar nog stryk ibland av mina psykiska besvär, ibland mer än jag anar just i den stunden. Jag ser inte vilka problem jag åstadkommit fören jag landat och är i ett neutralt läge i mig själv igen. Men, han är tapper och försöker så gott han kan och det tackar jag honom för. Psykisk ohälsa i relationer är en viktig sak att kunna diskutera öppet med om sin partner ifall man sitter i den sitsen, att låsa allt inom sig har aldrig hjälpt någon. Jag pratar ganska öppet om vem jag är och "vad jag har" inför personer, för det kan ge dom en större förståelse för mig och mina sätt att reagera. Så det är inte bara inom min relation till B som jag är öppen, det är inför många utav mina vänner också. Nästan alla relationer är värdiga på sitt sätt, oberoende ifall en psykiskt sjuk människa är inblandad eller inte.