MytomanFan

Jag är en lögnare. De tre senaste åren har jag ljugit om att varit dödligt sjuk, i cancer. Min pojkvän kom på mig och hela min värld raserades, jag hade tappat ansiktet totalt. Jag var tvungen att erkänna för mina närmaste att allt varit en lögn, jag var tvungen att erkänna för mig själv att mitt liv som jag levt de senaste tre åren och identifierat mig med var ett rop på hjälp. Mitt rop på hjälp resulterade i den här bloggen och jag vill berätta för den som orkar läsa hur det varit, varför det blev så här och min resa till sanningen. Jag vill kalla det självterapi, för det här kommer vara en kamp som för mig handlar om livet jag vill leva och att behålla mig själv, den jag var innan allt började.

Nålmärke

Publicerad 2015-05-17 13:48:00 i Allmänt,

Jag hittade ett liiiiitet nålmärke på min arm idag, hela min värld kom kraschande ner i huvudet på mig. Det kom som en påminnelse av allt jag försökt glömma, allt jag velat förtränga kom tillbaka igen. Ångesten byggdes upp och jag började fundera i samma banor som innan, vad är jag för människa egentligen? Hur kan jag någonsin ställa det till rätta? Behöver jag göra något eller är det bara att försöka gå vidare? Igen så otroligt många frågor men inga svar. Jag vet inte varför jag stack mig själv under den perioden, det var liksom ett sätt att göra det trovärdigt tror jag, ett sätt att få alla med på min linje. Jag drog alla vid näsan, alla jag kände drog jag ner i ett svart hål som bara väntade på att få sluka mig. Hålet vann till slut som ni vet och jag stod där naken och blottad, alla såg mig för den jag verkligen var just då. Jag vill inbilla mig själv att jag inte är samma person längre, att jag är en bättre människa, men jag vet inte om jag faktiskt är det. Tänk om jag bara är samma lilla lus som innan, samma lögnare och bedragare. Jag vill tro att människor kan ändas, för om dom inte kan det så kan inte jag det och då är jag illa ute. Tror ni att en människa kan ändras bara sådär?

Kommentarer

Postat av: Hjälp

Publicerad 2015-05-25 12:55:28

Hej! Jag vet inte hur jag ska skriva detta men jag tror jag är som du. Jag ljuger! Det gör så himla, himla ont att skriva det och därmed erkänna det men jag tror att det är sanningen. Jag ljuger inte alls hela tiden och jag vet alltid om när jag gör det (från vad jag läst så är det inte så för de flesta som ljuger). När jag var yngre ljög jag väldigt mycket och om allt möjligt, också väldigt allvarliga saker kunde jag ljuga om. Nu, när jag är i 20års åldern har jag inte ljugit om någon stort på ganska länge (fast många av mina tidigare stora lögner sitter jag fortfarande fast i pga att jag inte vågat erkänna dem och folk fortfarande frågar om dem) och ljuger mer sällan än tidigare fast ändå onormalt mycket! Och jag vill sluta med detta!! Jag vill ju bara vara ärlig men jag ställer alltid till det för mig själv för att jag inte vågar erkänna att jag ljugit.. Om jag bara kunde börja om så tror jag att jag skulle säga sanningen, men om jag berättar allt nu så är jag säker på att jag kommer förlora alla jag älskar och värnar om. Jag skäms så fruktansvärt mycket! Jag vet inte hur jag ska göra med allt! Jag är så rädd att förlora alla mina fina vänner! Och även om vissa skulle stanna kvar så kommer deras bild av mig förändras och det är så jobbigt för jag är ju den personen de lärt känna, bara att alla historier inte varit sanna, men min personlighet är ju densamma! Det värsta är att jag har pojkvän sedan ett år tillbaka, och jag ljög för honom innan vi lärde känna varandra på riktigt och sedan har alla de lögnerna jag drog då suttit kvar för att jag inte vågar erkänna för honom att jag ljugit! Jag önskar så innerligt att jag aldrig ljugit för honom! Som det är nu måste jag hela tiden planera ut saker så att han inte ska komma på mig, jag älskar honom så mycket och jag är verkligen den personen han lärt känna men jag är så rädd att han inte ska förstå om jag försöker förklara det! Jag vet inte längre vad jag ska göra, och jag orkar inte längre ljuga! Jag vill bara vara ärlig men då måste jag som sagt erkänna allt och det vågar jag inte! Jag känner mig som en hemsk person!

Hur gjorde du när du berättade? Går du hos psykolog? Vad ska jag göra? Hjälp!

Svar: Hejsan.Jag känner så otroligt väl igen den där känslan! Den trycker på som en stor sten över bröstet. Mitt råd är att berätta för din pojkvän, du kommer aldrig komma över tyngden annars. Risken finns att han lämnar dig, tyvärr, men jag tror på att vara uppriktig mot honom. Han kanske är mer stöttande än du tror. Jag blev påkommen och tror det är värre än att erkänna själv. Jag lovar att det kommer släppa när du berättar, om du gör det. Får jag fråga vad du ljugit om eller är det för personligt? Jag tror att du är stark, kanske kan du få förlåtelse från din pojkvän och övriga som du berättar för. Jag fick det, även om vissa relationer är naggade i kanten.
Jag går hos psykolog och tar mig sakta framåt, även om det ibland känns som att det inte hjälper. Jag hoppas innerligt att du vågar berätta, stöd i mig har du alltid. Hör av dig här om du vill prata. Jag finns för dig. Jag ber också om ursäkt för det allt för sena svaret!
mytomanfan.blogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Jag är som vilken tjej som helst på utsidan. På insidan är jag som ingen annan, en svart sida dominerad av bipolär sjukdom, adhd, borderline och nyligen framkommet en sjuklig tendens till att ljuga. Hata mig, tyck synd om mig, skratta åt mig, gör vad ni vill, men gör inte som jag har gjort.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela