Står vi bara ut?
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den här gången.. Har inget nytt att berätta egentligen, allt flyter på som det gjort innan. B och jag bråkar i princip hela tiden, men vi älskar varandra och står ut. Ibland undrar jag om det är allt vi gör, står ut. Att stå ut är viktigt men om det är allt man gör, vad blir det av det hela då? Jag önskar saker var lättare, men inget i mitt liv är lätt, jag gör det alltid så förbannat svårt tydligen. Jag måste alltid dra allt till yttersta gränsen innan bubblan brister och allt kommer tillbaka och slår mig i ansiktet, som med "cancern". Allt kom tillbaka och slog mig hårt i huvudet. Jag måste sluta skriva, men jag återkommer snart. Ska bli bättre på att uppdatera.
