Igår var det ett år sedan..
Igår var det ett år sedan sanningen kröp fram. Jag försökte skriva ett inlägg då men det stod still i huvudet. Jag hade ångest över allt och inget egentligen. Det var många känslor som gick genom kroppen på mig. Lycka var en av dom. Hur konstigt det än låter så var jag lycklig på något sätt, jag var lycklig att det hela tagit slut. Men jag var även ledsen över allt och alla jag förlorat. Känslan av lättnad dök upp och känslan va förtvivlan var där likaså. Jag blev påkommen, jag blev blottad hela vägen in i själen och jag var samtidigt fri. Jag är glad för min egen skull men ledsen för andras skull, jag vet inte hur jag ska beskriva känslan riktigt. B och jag kom över våra problem och vi har det bättre än någonsin. Han stöttar mig i allt och finns där som min klippa, han är trygg och han älskar mig. Det är precis det jag behöver från honom just nu, jag behöver B i mitt liv. Kärlen jag har till honom har inga gränser, allt han gjort för mig, allt han gör för mig och hur bra han är mot mig. Jag är lycklig med honom. Jag känner ibland att jag inte förtjänar hans kärlek, men jag hoppas ändå att jag innerst inne förtjänar att vara lycklig och han ger mig det. Nu när det gått ett år sen jag blev avslöjad så funderar jag på hur långt jag kommit i min process, det känns fortfarande som att jag står still. Jag hoppas jag får fart på det snart, jag ska verkligen börja kämpa för det, mer än jag gjort innan. Jag måste börja förlåta mig själv.
