MytomanFan

När jag ljög som mest så lurade jag nästan mig själv till att tro att jag var sjuk. Tänk vad hjärnan kan göra och spela för spratt med en när man är mytoman. Det sägs tydligen att mytomaner ofta tror på sina egna lögner till slut. Självklart trodde jag aldrig att jag på riktigt hade cancer, men jag trodde att det var andra fel på mig. Ibland önskade jag att det kunde bli något riktigt fel på mig så att jag kunde lägga fokus på det och bli bättre från min "cancer" och låta den lögnen falla i glömska. Men naiv som jag var så trodde jag att jag alltid skulle kunna fortsätta och jag vet, som jag sagt innan, inte hur länge jag skulle fortsatt om jag inte blivit avslöjad när jag blev det. Jag undrar varje dag om jag skulle tagit mitt liv eller om jag skulle låtsas bli frisk. Hur långt hade jag verkligen låtit det gå? Hade jag dragit in fler människor i det här eller hade jag dragit mig ur det sakta men säkert. Jag vill inbilla mig att jag hade låtsas blivit frisk med tiden, men jag vet ärligt talat inte om jag hade haft förnuft till det. Men hur dör man i en sjukdom som man inte har? Det är omöjligt. Jag skulle inte kunna dö av den, men jag skulle kunna dö på andra sätt och det var många gånger som jag önskade att jag hade gjort det. Nu är jag oftast glad över att jag sitter här, men det varierar från dag till dag.. Ibland vill jag krypa ner i ett hål och dö och ibland känner jag att jag klarar av det här galant. Men jag vet inte hur det kommer bli, det får framtiden utvisa. Tiden läker alla sår säger dom, men det här vet jag inte om någonsin kommer läka. Jag vet inte om jag kommer repa mig för det här och jag vet inte om jag kommer kunna erkänna detta för mina nya vänner, det är lite jag vet men mycket jag hoppas. Jag hoppas att jag kommer kunna förlåta mig själv, att jag kommer kunna gå ut med vem jag är och att jag kommer få hjälpen jag behöver för det här.