MytomanFan

Idag träffade jag en som jag nyligen lärt känna. Vi kom in på sjukdomar och av någon korkad anledning nämnde jag att jag haft cancer. Jag ljög henne rätt upp i ansiktet och fick henne att känna medkänsla och säga att jag varit stark som varit så positiv genom allt. Varför i helvete sa jag så? Varför ljög jag? För att få uppmärksamhet kanske. Det bara flög ur mig och jag kunde inte rädda situationen. Jag berättade om allt jag "gått igenom" när jag var "sjuk" och jag levde mig in i historien så mycket att jag trodde nästan att det stämde. Det känns som att jag gått tillbaka ett steg i min utveckling och jag skäms. Jag kan inte tvätta av mig skammen och jag kan inte erkänna för henne att jag ljög. Nu har jag ytterligare en människa i den här lögnen, jag har på något sätt dragit in henne också, fast lögnen är avslutad. Jag orkar inte med mig själv och jag kan inte leva så här längre. Varför sa jag så vet jag inte, kanske jag ville få henne att tycka synd om mig, fast jag egentligen i dagens läge hatar när folk tycker synd om mig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till just nu, det här var att sänka mig ytterligare ett steg i mitt liv. Undrar vad som händer näst, undrar om det här kommer upprepas eller om jag lyckas bita mig i tungan nästa gång innan jag häver lögner ur mig. Jag sa i alla fall inte att jag var sjuk just nu, men det gör inte saken mer rätt. ÅNGEST!