Dagens känslor över "cancern"
Med tanke på att jag och min pojkvän gjort slut kanske det inte är så konstigt att jag känner mig lite extra nere idag och förmodligen den närmsta tiden, men jag kommer nog ta mig upp från det också. Jag har haft värre kamper i mitt liv än det här även om det gör fruktansvärt ont. Jag saknar honom hela tiden men jag vet att det var rätt beslut att ta i slutändan.
Idag straffar jag mig extra hårt för min lögn om cancern, den har cirkulerat ständigt i mitt huvud under natten och morgonen, jag har knappt fått sova. Jag behöver hitta mig själv igen, jag behöver stå på egna ben och jag hoppas själviskt nog att mitt ex kommer finnas där för mig fast vi gjort slut. Ex... Det känns konstigt att säga. Det känns konstigt att han på många sätt är ute ur mitt liv.
När jag var som värst nere i min lögn så trodde jag aldrig att jag skulle sitta här idag. Jag funderade på att avsluta mitt liv och bespara alla andra smärtan av att leva runt mig. Jag visste att det var själviskt att tänka så och därför gjorde jag aldrig det, även om jag hade planer på det.
Jag tittar på den där bilden jag nämnde tidigare och skakar på huvudet, hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag förstöra så mycket för mig själv? Vad tänkte jag? Några av mina vänner står fortfarande vid min sida men vår vänskap kommer aldrig vara den samma igen och jag har bara mig själv att skylla. Jag undrar många gånger varför jag egentligen började ljuga och kommer alltid fram till samma sak, uppmärksamhetsbehovet var för stort. Men jag hade ju kunnat hitta på något annat istället för att ljuga om cancer. Jag hör hela tiden om folk som verkligen är sjuka på riktigt och det får mig att må fruktansvärt dåligt för deras skull men också för min egen. Jag ljög om en sådan allvarlig sjukdom, en sjukdom som folk faktiskt dör av och där stod jag med tejp på kroppen och låtsades att jag var döende. Jag fick folk att tro på saker som inte stämde, jag fick dom att tro att jag skulle dö fast jag egentligen var fysiskt helt frisk. Ibland funderar jag på hur långt det skulle gått om inte mitt ex (där kom det igen) hade kommit på mig och avslöjat illusionen som jag kallade för liv. Hade jag fortsatt? Troligen, för jag såg ingen återvändo och kunde inte för mitt liv erkänna vad jag höll på med, även om tanken slog mig många gånger att jag skulle berätta för någon. Ibland viskade jag det till mitt ex på natten bara för att kunna få det ur mig, men eftersom att han sov så hörde han mig inte. Jag kunde viska "Allt det här är bara en lögn, jag är inte sjuk." och någonstans inne i mig hoppades jag att han skulle höra och spräcka bubblan jag levde i. Men han hörde aldrig, han fick komma på sanningen själv och det svider att avslutet var sådant, jag borde ha erkänt istället för att bli påkommen, kanske hade jag då kunnat leva bättre med mig själv. Men gjort är gjort, jag ljög som om jag fick betalt för det och jag blev avslöjad. När jag ser tillbaka så var det en perfekt tid att bli av med lögnen, jag orkade inte med livet mer och jag orkade knappt hålla koll på lögnen, jag bara flöt på och drogs ner mer och mer i mitt sätt att vara.
Idag är jag hemskt nere över allt det här och har stängt in mig hemma, jag är glad att jag har en ledig dag från jobbet.
