Sexuellt och psykiskt utnyttjad, min barndom.
Jag och min psykolog har börjat nysta lite i min barndom.. Inget jag sett framemot direkt. Jag har den knepigaste familjerelationen som finns tror jag, inte långt ifrån i alla fall. I min barndom var vi mycket fattiga och vissa dagar funderade jag på om vi skulle ha mat på bordet. Jag blev utnyttjad på alla sätt man kan tänka sig av min mammas dåvarande man, sexuellt och psykiskt på alla plan. Vi blev misshandlade fysiskt och psykiskt. Vi blev manipulerade till att det var oss det var fel på och därför gjorde han som han gjorde. Det pågick i nio år. Min åtta år yngre bror, deras gemensamma barn, slapp allt sådant, han var mammas mans (vi kan kalla honom Bengt) ögonsten. Bengt gav mig uppmärksamhet men den var på alla sätt fel. Jag blev aldrig sedd av min mamma heller, hon gömde sig i sig själv och var så psykiskt nedbruten att hon knappt kunde ta hand om sig själv. Därför föll allt hemma på mig, inklusive att ta hand om min bror (vi kan kalla honom Lillen). Många gånger var jag avundsjuk på Lillen, han slapp undan allt och jag satt mitt i skiten. Men ändå så avgudade jag honom, vi hade ett mycket starkt band mellan oss och jag är glad att han var så ovetande om allt som pågick som han faktiskt var. Jag lovade mig själv att om Bengt någonsin skulle lägga en hand på Lillen av fel anledningar så skulle jag döda honom, jag var helt säker på det och jag står för det ännu idag, ingen rör min bror ostraffat. Så, jag var i princip den som uppfostrade min bror fram tills han var sex år gammal.
När jag var fjorton polisanmälde jag Bengt och fick fly till min biologiska pappa, jag kunde inte vara kvar där jag bodde. Bengt satt i häktet i ungefär fyra veckor och slapp sedan ut på grund av att det inte fanns bevis nog för att omhäkta honom. Till historien hör att bevismaterial fanns, det fanns över tretusen sidor med förhör som gjorts med olika personer, det fanns papper från vårt hus som kunde användas och det fanns saker som kunde leda en utredning, men ingen gjorde något åt saken. Fallet blev liggande på någons skrivbord och ingen gjorde något åt det och där förföll det sedan och blev inte till något. Två år senare fick jag ett samtal från polisen där dom berättade att förundersökningen hade lagts ner på grund av brist i bevismaterialet, det fanns inget jag kunde göra längre. Allt hopp i mig om att få upprättelse dog, jag sjönk djupare och djupare. Ingen uppmärksammade mig, ingen såg den där fjortonåriga flickan som skrek på hjälp, som själv gick till polisen och försökte få någon att lyssna på henne. Ingen brydde sig om vad jag sade och jag var så ensam, mer ensam än jag någonsin varit tidigare. Jag kände mig utelämnad och sviken av alla vuxna runt mig.
Så, ännu idag har jag inte fått någon upprättelse, det är ett fall som glömts bort. Bengt går fri, han har umgängesrätt om min bror varannan helg. Det svider som fan att han inte blev fälld för något, att ingen lyssnade och att mitt fall blev liggande i två år utan att någon ens så mycket som tittade på det. Fallet var för stort för det stället jag bodde på då, det var tidernas största brottsfall på det stället och ingen visste vad dom skulle göra med det för ingen på det stället hade orken att ge en liten flicka upprättelse. Jag blev inte uppmärksammad, jag blev inte hörd och utomstående började tvivla. Alla i på det stället jag bodde visste vem jag var och vad jag hade anmält Bengt för, alla trodde olika. Jag förlorade vänner på grund av det här, jag förlorade mig själv. Hade jag vetat då vad jag skulle få gå igenom under alla dom här åren så hade jag aldrig anmält, jag hade troligen tagit livet av Bengt istället och suttit av den tiden, allt för att bespara min familj, och mig själv, den smärtan av att inte bli sedda och hörda.
Som jag skrev så flydde jag till min biologiska far, det var som att gå från ett psykhem till ett annat. Men jag återkommer till det i nästa inlägg. Ingen orkar läsa hundra sidor text så jag delar upp det lite. Om någon undrar något så fråga, jag svarar utefter bästa förmåga. De närmsta inläggen kommer troligen handla om min bakgrund, bara så ni får en chans att se vem jag är och en chans att se var mitt uppmärksamhetsberoende kommer ifrån samt en chans att veta varför jag blev som jag blev i vuxen ålder.
