MytomanFan

Jag skrev i föregående inlägg att jag skulle berätta mer om min bakgrund, det ska jag också göra. Idag kommer jag lägga fokus på min biologiska far (vi kallar honom Hans) och hur han behandlat mig. Historien om Hans börjar egentligen innan jag blev tillverkad. Den börjar med hur han jagade min mamma och hennes uppmärksamhet. Året var -89 och min mamma jobbade på båt, samma båt som Hans jobbade som väktare på. Hans hade ett rykte om att vara ute i svängarna en del och även min mamma hade hört det. Han såg henne en dag när hon stod och torkade upp en spya och han visste direkt att han ville ha henne. Hans är inte den som ger upp, inte när det kommer till något och han är definitionen av envishet. Mamma visste att Hans inte var något för henne, men han gav inte upp utan jagade henne. Vid ett tillfälle hällde mamma öl över honom men inte ens det fick honom att backa. Till slut gav mamma upp och deras relation började. Hans var som sagt väktare och till slut fick han sparken från båten, av orsaker som ingen förutom han riktigt har klart för sig. Han hittade snabbt ett nytt väktarjobb där vi bodde men det kom fram många år senare att han stal mer än han vaktade, jag är inte ens förvånad. Många brukar säga att han är en som fifflar mycket, i efterhand inser jag att det kunde vara hans mellannamn, för han är en fifflare. Min mamma blev gravid drygt ett år senare och till slut kravlade jag ut, hon har sagt att hon aldrig älskat något så högt som mig, för jag var hennes egen och resten av världen spelade ingen roll längre. Hans syntes till alltmer sällan och en dag när jag var runt nio månader gammal kom han hem och berättade för min mamma att han inte orkade längre och att han skulle sticka. Mamma var på något sätt lättad ändå, för han snyltade bara på hennes pengar, på något konstigt sätt hade han aldrig egna. Mamma hade många gånger sagt att han inte kunde hålla på att ta hennes pengar, hon måste ha råd att överleva med mig också. Så på något sätt var det en lättnad för henne även om paniken över mig grep i. Tänk vilken process det skulle bli med vårdnad, umgänge och pengar. Hon var otroligt rädd för att förlora mig. Hon sade till Hans att han skulle ta allt som fanns så länge som han lämnade mig med henne. Utan att argumentera tog han allt som fanns i lägenheten förutom en högtalare och sängen, det fick inte plats i bilen. Han yttrade inte ens en vilja om att vilja se mig igen, inte ett ord. Jag har på senare år frågat honom om det och han har bara ryckt på axlarna och sagt att han inte ville ha mig ändå, han ville inte ha mig i livet och det står han för ännu idag. I flera år jagade min mamma Hans utan resultat, för hon ansåg att även efter hans beteende när han stack så skulle jag få ha en relation med min biologiska far. Med facit i hand så inser vi hur mycket smärta det hade besparat oss ifall mamma bara låtit honom vara ifred. Men, hon kunde inte för min skull. Ibland frågade jag mamma varför jag inte hade en pappa som alla andra barn hade, jag förstod inte att jag hade en men att han bara inte ville vara där. När mamma äntligen fick tag på honom så berättade Hans att han bodde två timmar bort från oss och att jag skulle bli storasyster. Mamma blev arg, två timmar bort och inte så mycket som ett samtal, inte ens på mina födelsedagar eller till jul. Det hade varit tyst i flera år och nu hade han äntligen svarat och släpper den bomben på oss. Jag har senare fått veta att han svarade i misstag. Han gick med på att träffa mig efter en bra stunds övertalning och näst intill hotande från mammas sida. Jag blev överlycklig, jag skulle äntligen få träffa mannen som jag sett på bilderna, han som var min pappa, han som skulle visa mig saker som andra pappor visade sina döttrar och han skulle älska mig, det var jag bombsäker på. Jag skulle bli grymt besviken många år senare. Jag åkte och träffade Hans och hans nya tjej var med oss. Jag hade valt mina kläder själv och mamma har berättat att jag hade tagit på mig en klänning som var alldeles för fin för att ha på sig när man gick för att dricka kaffe, jag minns nästan allt förutom den klänningen. Jag ville ju bara vara fin inför mannen på bilderna, min pappa, min egen pappa och jag gick med ryggen rak och huvudet högt. Mamma har i efterhand berättat att hon blev rörd av allt jag gjorde för den mannen som var min pappa, en man jag bara sett på bilder och hört historier om. Jag minns att jag hade höga förväntningar. Skulle han krama mig? Skulle han låta mig äta vad jag ville, till och med en bulle, fast det bara var lunch? Skulle han tycka min klänning var fin? Med huvudet högt travade jag in på caféet med mamma i släptåg, jag kunde känna hur nervös hon var och jag tog hennes hand och kramade den, hon kramade tillbaka och böjde sig ner mot mig. ”Vad som händer så älskar jag dig, okej?” Hon nöp mig lite i kinden och log ledsamt, hon hade sina aningar om vart det här skulle leda. ”Jag älskar dig med mamma.” Jag log stort tillbaka och mamma har berättat att hon nästan kunde se gnistrande diamanter i mina ögon. Hon reste sig upp och såg sig omkring tills hon såg Hans oh hans nya tjej, hela tiden tittade jag på henne och hon höjde på ögonbrynen när hon fick syn på honom. SÅ många gånger som mamma och jag har pratat om det här mötet så har hon berättat att det som gjorde henne mest arg var att han inte kom ensam efter alla år, han hade med sig sin nya. Efter att de vuxna gjort en stel hälsning så tittade Hans på mig och nickade. Han sade inte ens hej, han bara nickade och drog ut en stol till mig som jag satte mig lite osäkert på. Jag fick inte min kram, han frågade inte om jag ville äta något och han sade ingenting om min klänning. Min mamma hämtade en bulle och saft åt mig. I trettio minuter satt vi där, Hans tittade knappt på mig en enda gång och om han gjorde det så lovar jag att det var i misstag. Efter trettio minuter hade vi kommit fram till att Hans skulle flytta längre bort från oss, sex timmar längre bort. Det var allt vi hann med innan Hans reste sig och sa att dom skulle åka. Trettio minuter och han hade knappt tittat på mig. Dom åkte och jag tittade länge efter bilen, jag visste inte vad jag skulle känna. Mamma grät av ilska i bilen på vägen hem, jag tittade bara framför mig och sade inte ett ord. Jag hade igen blivit övergiven och sviken. Det var första gången jag kände mig sviken av Hans, men inte på långa vägar den sista. Fortsättning följer…