Min pappas svek 2
Fortsättningen bakgrunden som innefattar min biologiska far, Hans.
Det var inte många gånger under min uppväxt som jag träffade Hans, men jag avgudade honom ändå. När jag var där gjorde vi massor med roliga saker, saker som jag aldrig kunde göra hemma. Det var som att jag levde i ett sagoland när jag var där, jag insåg inte då att det bara var en fasad och en hämnd mot morsan för att hon lastade mig på honom. Genom att ge mig allt jag pekade på så visste han att jag skulle tycka bättre om att vara där än hemma, han ville skämma bort mig och vända mig mot min mamma. Mamma och jag hade dock ett speciellt band som inte han kunde klippa. Bandet tunnades ut med åren genom att mamma gifte sig med monstret Bengt (skrev om honom i ett tidigare inlägg och hur han behandlade mig och min mamma), hon gick som sagt in i sig själv. Hans var som en gud för mig, han gav mig allt, han lät mig se livets goda sida och inte den fattiga och snedvridna vardagen som jag annars levde i.
När jag anmälde Bengt så hade jag ingenstans att ta vägen, vi var tvungna att flytta från den lilla sommarstugan vi bodde i året om, den som bara hade en vedkamin som värmekälla, mitt barndomshem. Huset var fullt av mögel och det var bra att vi fick komma därifrån. Jag kunde inte bo kvar där jag bodde då så jag flydde till Hans, han var ändå kött och blod och han lovade min mamma att ta hand om mig. Jag var ett vrak när jag flyttade dit, jag hade dålig social kompetens och var inte på samma nivå som andra i fjortonårsåldern. Jag mådde fruktansvärt dåligt och var djupt deprimerad. En dag tröttnade Hans på att jag var ledsen och körde mig till psykakuten där jag blev intagen. Han sade till dom att han inte orkade med mig längre och dumpade mig där. Jag såg inte honom, hans nya tjej eller deras två barn på en vecka. Där var jag och kunde inte ta mig därifrån, allt var låst och fastskruvat. På nätterna skrek folk och ibland visste jag inte om det var jag eller någon annan som skrek. Jag var inlåst i nästan ett halvår innan jag flyttades till en öppen avdelning. Jag kände att Hans hade svikit mig genom att bara lasta mig på andra, bara för att han inte orkade med mig längre, han var inte kapabel till att fixa mig och det gick honom på nerverna. Han basunerade ut till alla som ville lyssna att han hade en dotter som var på psyket och att han hjälpte mig att komma på fötter. Han sade att jag valt att flytta till honom för att han skulle hjälpa mig. Han skröt om sig själv och hur mycket han hjälpt mig och gjort för mig under min barndom. Jag valde inte att flytta dit, jag hade ingenstans att ta vägen.
Jag bodde med min nya familj lite över fyra år, fyra år av helvete. Jag flyttade från ett helvete till ett annat. Hans slog mig aldrig men han bröt ner min psykiskt och byggde upp mig igen på det sättet han ville ha mig. Han ville ha en liten soldat och det var precis det han fick. Hans nya tjej anklagade mig för att ljuga hela tiden och han tog hennes sida. Jag ljög så klart om småsaker, som att middagen var god och sådant. Men jag stal aldrig, jag slog aldrig mina syskon och jag pinade inte Hans nya tjej – allt det här påstod hon att jag gjorde. Han trodde på henne såklart och vad jag sade spelade ingen roll, ingen ville lyssna på mig och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var utsatt.
Efter att jag kom ut från psyket började Hans skryta ännu mer om allt han gjort för mig, han var knappt där och hälsade på mig, nästan enbart när läkaren ville att dom skulle vara med på något möte som angick mig. Jag var ute i alla fall, men strikt hållen hemifrån. Sakta med säkert började jag märka att något med Hans inte var som det skulle och en dag märkte jag det, han var mytoman. Han hittade på saker eller förvrängde historier, även händelser jag varit med på målade han upp som mycket häftigare. Jag lovade mig själv att aldrig bli som honom, att jag aldrig skulle ljuga för att få uppmärksamhet. Som ni redan vet så blev jag precis som honom, kanske även värre. Det känns som att han vann över mig och mitt psyke, hans lilla soldat gick i hans fotspår.
För ett år sedan bröt jag kontakten med honom och hela hans familj. Den enda jag har kvar på den sidan är min farfar och honom älskar jag över allt annat. Jag ångrar inte för en sekund att jag bröt kontakten med Hans, hans tjej eller mina två bröder. Kanske jag inte borde brutit kontakten med mina bröder, dom har ju trots allt inte gjort någonting mot mig personligen men jag vill inte ha med Hans att göra och kanske i framtiden kommer jag ta upp kontakten med dom för att se vad som blivit av med dom, om dom är reko eller om dom gått i Hans fotspår.
Jag blev inte sedd av den som skulle ta hand om mig efter allt jag stått ut med som barn. Jag var bara en liten pokal som han triumferade med och använde till sin egen fördel för att få honom att se bättre ut, han ville vara en större människa än han egentligen var.
Historien om vad som pågick hos Hans är mycket större och värre än så här, men jag kan inte skriva allt för då kommer ni ha en roman framför er att läsa. Jag kan skriva mer om det här i framtiden, för det har trots allt till stor del format mig till den jag är idag.
