Hjälp mig
Med allt jag gått igenom som barn så är det kanske inte så konstigt att jag blev som jag blev. Alla övergrepp och att aldrig bli sedd satte sina märken och spår, det satte sig så djupt i själen att jag i vuxen ålder var tvungen att ta ut det. Jag tog ut det på ett sätt som jag verkligen ångrar. Men, gjort är gjort och det går aldrig att ta tillbaka, även om jag gärna skulle vilja.
Jag har försökt förtränga alla saker från den tiden, försökt att inte tänka på det så mycket men med jämna mellanrum ploppar det upp igen och hemsöker mig. Jag minns mer och mer av det jag har velat glömma, jag minns hur jag behandlade alla runt mig och hur jag sårade så många människor. Många har förlåtit mig, många fler än jag förtjänar. Jag har inte kommit till den punkten dock, jag har inte kommit fram till hur jag ska kunna göra det ännu.
Jag saknar mitt liv, det jag hade innan "cancern" kom. Jag saknar all lycka jag hade i mina relationer, all lycka jag hade i kroppen. Jag kan inte för mitt liv fundera ut hur jag kunde göra så här mot andra och mot mig själv. Andra människor blev lidande av att se mina "kanyler", se mig tyna bort och höra mig kräkas. Men jag led också. Jag är djupt psykiskt störd och det inser jag mer och mer. Jag inser också att jag måste verkligen ta tag i det här för ångesten äter snart upp mig och tårarna är snart slut.
Jag försöker så hårt att ta tag i det, prata med min psykolog om det, men jag börjar alltid prata bort honom och vänder diskussionen till något annat. Jag kan inte yttra orden "jag ljög om att ha cancer", det sitter för djupt inne.
Snälla någon ute i världen som läser det här, hjälp mig på något sätt. Ge mig något råd, för jag har slut på idéer nu..
