Mytoman
Ibland brukar folk skriva något som "Jag är ___ och jag är stolt över det." Jag önskar att jag kunde skriva något sådant. Jag kan skriva "Jag har tagit studenten och jag är stolt över det", men det känns inte som att det räcker till riktigt. Min psykolog försökte förra gången få mig att hitta något som jag var stolt över med mig själv, men mitt liv cirkulerar inte kring det just nu.
Många säger att jag måste förlåta mig själv, men jag kan inte. Jag ljög för helvete om cancer i flera år. Jag skulle kunna hålla huvudet högt och säga att jag försöker bättra på mig, men jag kan inte det heller även om jag försöker bättra på mig. Det är inte så att jag inte försöker, men det är anledningen till varför jag försöker som jag inte kan hålla huvudet högt.
Man kan se det som en framgång i en bakslag, bakslaget var lögnen och framgången är det jag gör nu. Om man nu kan kalla det för framgång. Det känns som att jag står och stampar på samma punkt hela tiden och inte kommer någonstans. Jag försöker med terapin så gott jag kan, men jag är så otålig som människa att när resultat inte kommer direkt så ger jag lätt upp. Att inte ge upp på det här är svårt, men jag kämpar på.
Jag har försökt att inte tänka så mycket på vad jag har gjort, men det ekar hela tiden i bakhuvudet på mig. Jag försöker hålla det inne och bara ta fram det under terapin, men det dyker upp hela tiden och ger mig ångest. Jag hoppas att jag kan förlåta mig själv någon gång i livet, jag tror att det skulle hjälpa mig.
Många säger att jag måste förlåta mig själv, men jag kan inte. Jag ljög för helvete om cancer i flera år. Jag skulle kunna hålla huvudet högt och säga att jag försöker bättra på mig, men jag kan inte det heller även om jag försöker bättra på mig. Det är inte så att jag inte försöker, men det är anledningen till varför jag försöker som jag inte kan hålla huvudet högt.
Man kan se det som en framgång i en bakslag, bakslaget var lögnen och framgången är det jag gör nu. Om man nu kan kalla det för framgång. Det känns som att jag står och stampar på samma punkt hela tiden och inte kommer någonstans. Jag försöker med terapin så gott jag kan, men jag är så otålig som människa att när resultat inte kommer direkt så ger jag lätt upp. Att inte ge upp på det här är svårt, men jag kämpar på.
Jag har försökt att inte tänka så mycket på vad jag har gjort, men det ekar hela tiden i bakhuvudet på mig. Jag försöker hålla det inne och bara ta fram det under terapin, men det dyker upp hela tiden och ger mig ångest. Jag hoppas att jag kan förlåta mig själv någon gång i livet, jag tror att det skulle hjälpa mig.