MytomanFan

Jag är en lögnare. De tre senaste åren har jag ljugit om att varit dödligt sjuk, i cancer. Min pojkvän kom på mig och hela min värld raserades, jag hade tappat ansiktet totalt. Jag var tvungen att erkänna för mina närmaste att allt varit en lögn, jag var tvungen att erkänna för mig själv att mitt liv som jag levt de senaste tre åren och identifierat mig med var ett rop på hjälp. Mitt rop på hjälp resulterade i den här bloggen och jag vill berätta för den som orkar läsa hur det varit, varför det blev så här och min resa till sanningen. Jag vill kalla det självterapi, för det här kommer vara en kamp som för mig handlar om livet jag vill leva och att behålla mig själv, den jag var innan allt började.

Mytoman

Publicerad 2014-06-21 13:10:01 i Allmänt,

Ibland brukar folk skriva något som "Jag är ___ och jag är stolt över det." Jag önskar att jag kunde skriva något sådant. Jag kan skriva "Jag har tagit studenten och jag är stolt över det", men det känns inte som att det räcker till riktigt. Min psykolog försökte förra gången få mig att hitta något som jag var stolt över med mig själv, men mitt liv cirkulerar inte kring det just nu.
Många säger att jag måste förlåta mig själv, men jag kan inte. Jag ljög för helvete om cancer i flera år. Jag skulle kunna hålla huvudet högt och säga att jag försöker bättra på mig, men jag kan inte det heller även om jag försöker bättra på mig. Det är inte så att jag inte försöker, men det är anledningen till varför jag försöker som jag inte kan hålla huvudet högt.
Man kan se det som en framgång i en bakslag, bakslaget var lögnen och framgången är det jag gör nu. Om man nu kan kalla det för framgång. Det känns som att jag står och stampar på samma punkt hela tiden och inte kommer någonstans. Jag försöker med terapin så gott jag kan, men jag är så otålig som människa att när resultat inte kommer direkt så ger jag lätt upp. Att inte ge upp på det här är svårt, men jag kämpar på.
Jag har försökt att inte tänka så mycket på vad jag har gjort, men det ekar hela tiden i bakhuvudet på mig. Jag försöker hålla det inne och bara ta fram det under terapin, men det dyker upp hela tiden och ger mig ångest. Jag hoppas att jag kan förlåta mig själv någon gång i livet, jag tror att det skulle hjälpa mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Jag är som vilken tjej som helst på utsidan. På insidan är jag som ingen annan, en svart sida dominerad av bipolär sjukdom, adhd, borderline och nyligen framkommet en sjuklig tendens till att ljuga. Hata mig, tyck synd om mig, skratta åt mig, gör vad ni vill, men gör inte som jag har gjort.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela