MytomanFan

Jag kan ju säga så mycket som att jag är i en nedåtgående spiral, allt känns hopplöst just nu och jag vet inte om det kommer bli bättre. Snart har ett år gått sen allt smällde och det känns inte som att jag kommit någon vart i utvecklingen. Det känns som att jag står i något klibbigt och inte kan gå framåt längre. Det är en hemsk känsla, man vet inte hur man ska ta sig upp även om man vill och försöker, man sjunker bara längre ner hela tiden. Jag vet inte hur jag ska bete mig för att börja komma framåt, ska jag försöka glömma? Ska jag försöka lämna allt bakom mig och tränga bort det? Jag har fortfarande inte kommit till den punkten där jag kan förlåta mig själv, jag kan inte ännu efter allt som hände med A och B, att jag ljög för dom med, det bevisar ju bara att jag inte kommit framåt alls. Det bevisar bara att jag står och stampar på samma fläck som jag varit på i flera år vid det här laget. Jag vet inte hur man någonsin förlåter sig själv för en sån här sak egentligen, jag vet inte hur man kommer vidare. Det finns inga mallar eller regler som jag kan följa, förutom att sluta ljuga. En sak är då säkert, jag kommer aldrig dra den här lögnen igen, jag förlorar bara mer än jag vinner på det. Där kan man väl säga att jag tagit ett steg framåt i utvecklingen, om man nu kan kalla det för utveckling. Jag vet med mig själv att jag är fruktansvärt envis och kanske kan det se till att jag kommer vidare, jag har inga svar på det. Kanske det innebär att jag håller mig vid lögnen resten av mitt liv, det är inte så troligt dock, men man vet aldrig. Envisheten har suttit i sedan jag var liten, jag var alltid envis som en åsna och skulle ha det på mitt sätt. Det kanske var därför jag höll i lögnen så länge, kanske var det därför jag först inte ville erkänna, envisheten om att visa att jag inte var en lögnare tog över. Jag har som jag sagt många gånger innan inga svar på alla mina frågor och jag tror inte någon har det. Jag har aldrig identifierat mig med min lögn, den har varit en del av mig, dock var den mitt liv, livet jag levde i år. Jag vill hitta tillbaka till den där tjejen jag var innan, men jag är förändrad och ärrad för alltid av det här, av vad jag gjort. Ärren kommer aldrig försvinna även om dom kommer bli blekare och jag längtar till den dagen när dom är bleka nog för mig att komma vidare. När jag erkände för A och B öppnades ärren igen och blev blödande sår. Lögnen koagulerar snart och återgår till ärr, även om det kommer vara mer färska ärr än det var innan jag drog in dom i det här, jag gick tretton steg tillbaka i processen och när jag erkände tog jag ett steg framåt, bara tolv kvar.