Skakar igen
Igår hade Han, som jag tänker börja kalla för B, massor med tankar kring allt. Nu har det eskalerat till andra saker än bara min lögn, tilliten till allt har droppat egentligen och det gör ont i mig att han inte kan ta ett enda ord jag säger om saker. Hur man än ser det så är det hans rätt att ifrågasätta vad jag säger men det kan tära på mig att det även handlar om såna småsaker som egentligen inte spelar någon roll. Vi pratade igår om allt och han sade att jag inte skulle ha alltför höga förväntningar på oss. Han ville inte bli rörd av mig och det slet mig itu och jag grät som ett barn. B kramade mig när jag grät och efter det vart han mer mjuk och vi bestämde att vi skulle sova i samma säng, han hade tidigare sagt att han skulle sova på soffan, vi skulle låtsas att allt var normalt eftersom det troligen var vår sista natt. Vi kramade varandra hela natten och på morgonen kom dom orden jag verkligen hade önskat från tårna att få höra, "vi fortsätter med oss och försöker ta oss igenom det här.". Jag kunde bara le och känna mig lyckligt lottad och nickade med huvudet på hans axel. B sade dock en väldigt bra sak som fick mig att känna mig bättre när vi pratade på morgonen. Han sade att han är stolt över mig för att jag kunde berätta om allt och att han är glad att jag gjorde det. Han är glad för min skull och att jag kunde släppa den stenen från mina axlar, han har sett att något tryckt mig väldigt länge och ville att jag skulle få ut det så att jag kunde må bra igen. Trots att B kanske sagt dåliga saker så har han alltid bett om ursäkt för det och jag ser att han menar det, han gör verkligen det. Jag tog upp saken med vad han sagt när han var full och han ångrade sig och sade att det verkligen var fel av honom, jag kunde se att det var en ärlig ursäkt.
Igår på kvällen var allt bara tungt och tomt i mig, när han yttrade de orden jag aldrig mer vill höra, idag är det lättare och jag är fylld med hopp. Jag bara vet att vi kan ta oss igenom detta och att vi kan gå vidare från det här. Släcka elden och resa sig ur askan, som jag sade innan, och gå vidare med livet. Se framåt, inte bakåt. Se på var framtiden har att erbjuda, inte det förflutnas mörker. När man går igenom något som det här måste man vara stark, vi måste båda vara starka och se livet för vad det är innan det är för sent. Ibland får jag känslan av att B tycker att han slösar bort tid på mig, men jag tror innerst inne att det bara är inbillning från min sida. Troligen vill han ta sig igenom det här lika mycket som jag vill. För som han sagt "hur man än ser det så vill jag vara med dig och jag tycker om dig väldigt mycket. Du är den ljuspunkten i mitt liv som får mig att orka stiga upp på morgonen och den som får mig att ta mig igenom dagen.". Det där är inget jag bara vill slänga bort och inget jag är beredd att sluta kämpa för, vi måste kämpa och vi måste komma framåt, vilket vi redan gör även om det kommer kliv bakåt ibland.
