Lyckan tog slut
Det här är troligen det sista inlägget jag kommer skriva om mig och B, för nu är det över. Han kunde inte längre. Jag gråter floder och ligger i princip i fosterställning på sängen. Det var egentligen inte min lögn som gjorde att det blev såhär, det var andra saker. Lögnen hade vi kunnat jobba oss igenom. Tekniskt sätt är det inte över riktigt ännu, men han sa att han skulle ta slut på oss så det kommer snart. Jag är inte stark nog att göra det, så jag ligger här och lider i väntan på att det ska hända. Jag vet att jag själv borde göra det för att få slut på lidandet, men jag kan inte. Jag vill inte att det ska vara över, men det är snart det. Det känns hemskt just nu, för jag trodde verkligen på oss, jag trodde att det här kunde bli fint. När man är på gränsen att älska någon och det tar slut så känns det som att hjärtat slits ur bröstet på en, det känns som att någon kramar om ens lungor med sådan kraft att man inte kan andas. Jag är tom i kroppen, det är bara tårarna som existerar just nu. Han var ett stort stöd för mig, ett stöd som jag förlorar och jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag har A men jag kände att jag behövde honom med, jag gjorde faktiskt det. Jag är inte dum, jag vet att jag någon gång kommer resa mig igen, men jag vet just nu inte hur jag ska kunna resa mig utan hans stöd. Jag behövde honom på så många sätt, jag vill ha honom av så många orsaker och jag vill inte förlora honom helt. Han kommer troligen vara i mitt liv en ganska lång period, vi jobbar på samma ställe. Det gjorde vi inte när vi började träffas, för i så fall hade jag inte blivit tillsammans med honom, mer professionell än så är jag. Men när vi började jobba tillsammans så var känslorna så djupa redan att det inte gick att hindra. Nu sitter jag här och glor, skriver till er bakom en skärm och hoppas jag når ut till er med min historia och mitt öde. Kanske det här är karma, kanske det här är det jag får för allt jag gjort. Det bästa som hänt mig på ett år rann ut i sanden. Mitt ex som kom på mig var också bra, men jag hade inte hans stöd på långa vägar så mycket som jag hade stöd av B. mitt ex försökte så klart, men han var nog för mycket uppe i det hela. B kom ju senare in i allt så han kunde stöda mig på ett annat sätt, det är det jag inbillar mig, antingen det eller så gav mitt ex upp på allt och orkade inte mer. Nu är allt borta, jag är utan B och utan stödet han gav mig. Jag måste se honom dock, på jobbet och jag undrar hur jag ska klara det utan att bryta ihop, jag undrar mycket saker. Jag vet att de flesta som läser det här har troligen gått igenom svåra uppbrott av olika former, eller förlorat någon de bryr sig om. Det är en svår sits att inte veta när han kommer göra slut på oss, men troligen ikväll när jag snabbt träffar honom på jobbet. Väntan tar död på mig, jag är inte stark nog för att ta beslutet, för hur man än vrider och vänder på det så vill jag vara med honom. Jag vill att han säger det rätt ut så att jag förstår, så att jag verkligen fattar att det är över. All kärlek måste ta vägen någonstans, men vart? Livet tar inte slut när han yttrar orden, men det stannar upp en stund. Hur kommer jag vidare utan min största supporter?
