Jag är inte min lögn.
Jag fick en fin kommentar som i princip innefattade allt jag skrivit i bloggen, av en människa som tror på att jag kan fixa det här och som tror på mig och vad jag gjort. Jag uppskattar det stödet jag fick och den kraften det faktiskt gav mig, den värmer mig otroligt mycket. Frågan om huruvida jag ska förlåta mig själv kom upp och hon tycker, som många andra, att jag ska göra det. Jag vet att jag borde men det är en väg dit och en slingrig stig jag måste gå på för att komma dit, personligen tror jag att jag måste komma underfund med varför jag gjort så här innan förlåtelsen hittar mig. Att jag har A och Honom i mitt liv som förlåtit och stöttat gör processen lite lättare såklart, det gör allt lite lättare och att andas blir också lättare. Jag har alltid sagt, precis som hon i kommentaren sagt, att jag inte är mina psykiska sjukdomar, dom är en del av mig och jag har aldrig identifierat mig med dom på något sätt, dom liksom bara finns där. Jag kommer däremot aldrig skylla vad jag gjort på mina psykiska sjukdomar, jag kommer försöka att inte göra det i alla fall. För att vara helt ärligt så gjorde jag nog lite det i början och det ledde ingen vart. Att säga att jag gjorde såhär för att jag är bipolär skulle troligen vara fel på så många plan, för en bipolär människa har en hjärna att tänka med även om den kan vara lite trasig ibland, min mer än andras. Jag förstår däremot tanken som hon hade och hackar inte ner på den, för det skulle kanske vara möjligt att det stämmer, bara det att jag försöker neka till det med rädslan av att jag kommer vara så här resten av mitt liv. Många människor som hört om den här historien, tro inte att folk gått ovetande om det här, kanske skyller på att jag är psykiskt sjuk och på något sätt är det nog lika bra. Varför? Det ger dom en förklaring på allt och kanske blir det lättare för dom att acceptera vad jag gjort, dom behöver troligen något att skylla på. Jag behöver inte skylla på något i nuläget så länge som jag kommer på varför jag gjorde så här. Uppmärksamhet är ju min teori så här långt, jag har nämnt det innan i några inlägg. Jag är inte min lögn längre, inte på samma sätt som jag var innan, den är precis som mina psykiska sjukdomar en del av mig. Lögnen dominerar inte mitt liv på samma sätt även om den är dominant, den kommer vara det tills jag kommer på fötter igen och vem vet hur länge det kommer vara. Jag har skrivit om att folk dömer mig för det här, är det så konstigt? Dom som inte känner mig dömer och jag kan inte direkt anklaga dom för det, för hade inte jag kanske gjort samma sak? Jag kan omöjligt svara på det nu eftersom jag gjort såhär själv. Men jag kan säga att min spontana reaktion troligen hade varit sorg för den personens nära och kära. De peppande slutorden i kommentaren om att allt kommer lösa sig var sköna att höra från någon som inte har en aning om vem jag är, det stödet spelar också roll. Ni, alla som läser det här spelar roll.
