Det här med att vara "sjuk"
Det är så här, jag var "sjuk" och sjuk. "Sjuk" i cancer och sjuk i huvudet. Idag är jag inte mindre sjuk i huvudet på grund av mina diagnoser, men jag är på många sätt ändå bättre på grund av att jag är fri från lögnen. Det var som att hålla andan för länge under vatten och precis när det kändes som att lungorna skulle spricka simmade jag mot ytan, när jag kom upp till ytan kunde jag andas igen även om jag flämtade. Under ytan låg min lögn kvar, men jag kunde andas igen och trots det där att jag flämtade så fick jag tillbaka andan till slut. Jag hade ett återfall när jag dök ner under ytan igen, men den gången höll jag inte andan lika länge och när jag kom till ytan var det inte så mycket flämtande som jag gjorde första gången. Att jag var "sjuk" kan ha att göra med en snedvriden bild av verkligheten, behov av uppmärksamhet och en oförmåga att stoppa en liten lögn, den som sedan blev mitt liv. Många som vet om det här har frågat om jag varit så uppe i lögnen att jag själv trodde jag var sjuk, så var det aldrig. När jag stack mig själv i armarna så visste jag vad jag gjorde och varför, när jag tvingade mig själv att kräkas så visste jag varför och när jag tejpade fast saker på armarna för att få det att se ut som kanyler så visste jag varför. Jag visste hela tiden varför jag gjorde saker, jag matade lögnen och den blev mitt liv på många sätt. Idag är den inte det längre, den är en del av mitt liv men det är annorlunda enligt mig. Rätta mig om jag har fel i det påståendet. Jag vet att min "sjukdom" och mina sjukdomar alltid kommer följa med mig och att varenda karl jag träffar till slut kommer få veta vad jag gjort, jag kan inte hålla den hemligheten inne för någon mer, inte någon som jag bryr mig om. B har inte gjort slut på oss ännu, vi pratade om det igår och bestämde oss för att ge det ett försök, igen. Jag ska inte ta ut segern i förskott, det skulle vara mycket dumt, men jag har hopp om att det kommer fungera. Tills jag vet med säkerhet vad det blir mellan oss så kommer jag inte skriva något, jag tänker inte tjata ut ämnet mer än jag redan gjort för det svänger hela tiden mellan oss. Hoppet finns hos mig dock och kommer göra det tills den dagen han/vi bestämmer oss för att det inte går längre. Jag tror ärligt sagt att jag är en ganska feg människa, jag var feg när jag var "sjuk", jag var inte modig nog att krypa fram med sanningen och jag var först inte modig nog att erkänna, trots att alla hade det svart på vitt. Till slut fanns det ingen utväg mera och jag var tvungen att erkänna, där var också en feg sak, jag var tvungen. Självklart var det en del av mig som ville erkänna men jag var inte modig nog, jag var inte modig nog att ta tag i mitt liv. Idag känner jag att jag kanske är modig nog att kunna berätta för folk jag möter, det kommer inte vara det första jag säger dock, men det kommer komma upp ifall relationen djupnar, det är min skyldighet om jag vill att personen ska lära känna mig för den jag är. Då får jag åtminstone veta vem som står vid min sida på riktigt och vem som inte kan lägga mitt stora misstag åt sidan.
