Bipolär mytoman
Jag har pratat mycket om att vara mytoman, men knappt något om hur det är att vara bipolär. Kanske jag skulle berätta lite om min situation och min vardag med det bipolära. Jag lever under ständig rädsla för att få en episod av mina dåliga perioder. Mina episoder består av antingen grov mani eller grov depression. På våren och hösten är det värst, när årstiderna växlar. Just nu har jag en lägre period, men inte ens i närheten av vad det kan vara. Jag fick inte diagnosen bipolär sjukdom fören jag var 18, men man visste redan vid 15-års ålder att jag var bipolär. Jag genomgick massa tester, observationer och mediciner innan det kom fram.
Att ha bipolär sjukdom är en kamp, varenda dag är att kämpa och streta och att hitta metoder till att leva ett så normalt liv som man kan. När jag har mina maniska episoder så missbrukar jag pengar, sex och alkohol. När jag har mina depressioner så ligger jag i sängen hela dagarna och gör ingenting. Det är som att jag skulle vara två olika personer. I mina stabila episoder så är jag ganska normal, förutom små dippar av mani eller depression som kan visa sig i kortade stunder som några timmar eller dagar. Mina andra episoder kan hålla i sig i veckor, ibland månader. Det är som sagt en kamp.
Många tror att jag är självmordsbenägen när jag är deprimerad, men det är man sällan. Det är när man är på väg upp igen som tankarna sätter igång "Sådan vill jag aldrig mer bli igen", "Jag vill aldrig må så dåligt igen, lika bra att avsluta allt det här", och så vidare. Det är då största risken för självmord finns, inte när man är djupt nere i depressionen. Det kan vara svårt att förstå för en utomstående men jag kan säga så mycket som att när du är deprimerad orkar du inte med något alls, tankarna på att resa sig från sängen är för tunga likaså är tanken på självmord.
Jag skulle kunna berätta spaltvis om detta, men jag vet inte var jag ska börja.. Så om någon undrar något så fråga. Jag tar antingen upp det i ett inlägg eller svarar med en kommentar.
