Berättat för honom om "cancern".
Jag berättade om min lögn för den nya jag träffat. Han hade länge känt på sig att det var något jag ville berätta och till slut frågade han om det fanns något som jag ville dela med honom. Jag såg min chans och tog tag i det. Egentligen hade jag velat berätta det öga mot öga och tänkt att jag skulle göra det när jag kom hem efter nattskiftet, han sov hos mig i natt trots att jag var borta. När han frågade kunde jag inte hålla det inne längre och jag berättade det över meddelanden på whatsapp. Till slut bestämde jag mig för att jag skulle ringa honom istället och vi pratade i över två timmar i telefon, det var en konstig sak att prata om. Att yttra orden ”Jag har ljugit om cancer.” var på många sätt nytt för mig, han var ju aldrig involverad. Jag tänkte såklart att jag skulle förlora honom för alltid men än så länge har han inte lämnat mig. Visst har han svårt att lita på mig och vad jag har berättat om andra saker, tvivel har väckts och det är mitt eget fel. Jag vet att jag kommer bli dömd för det här resten av mitt liv, jag vet att jag riskerar att förlora människor som kommer in i mitt liv men på något sätt måste det bli sagt ändå. Han hatar mig inte och precis som A (som jag skrev om i mitt förra inlägg) så förlät han mig. Människor kan ha ett stort hjärta och ett öppet sinne ibland och det är precis vad han och A har. Även om jag förlorar honom så känns det bättre att han vet, det är ännu lite lättare att andas igen och en till sten har trillat från mina axlar, livet är lättare att leva. Jag har insett att jag inte kan ljuga för folk längre, dom behöver få veta och det är bättre att det kommer från mig än från någon annan. Jag har många fiender på grund av detta, men jag vet att han och A inte är två av dom. Han kanske lämnar mig, vi har inte pratat färdigt om allt men han sade att han kommer hjälpa mig igenom detta ändå, oberoende var vi står i vår relation. Att han och A förlät mig är det viktigaste som hänt mig på sistone, det är en underbar känsla att kunna bli förlåten. Jag brukar säga att kärlek är det största i världen men förlåtelse är större än så. För att älska måste man kunna förlåta och se personen bakom misstagen och tabbarna. Han gör det på många sätt även om tilliten sjönk i botten, men det visste jag om sedan innan att den skulle göra. Jag har som jag sagt innan bara mig själv att skylla egentligen och det är en sak jag får leva med. Han dömer inte mig, han hatar mig inte och han är inte arg på mig. Livet är både lättare och tyngre idag. Lättare för att han vet och tyngre för att han vet, hur det nu än går ihop. Han är det bästa som hänt mig på mycket länge och jag är inte beredd att förlora honom, men vill han gå så måste jag acceptera det även om det kommer vara med bittra tårar. Jag vet att alla inte kommer vara lika storsinta som A och han och folk kommer döma mig resten av mitt liv, det är en sak jag har förberett mig på redan och en sak jag måste acceptera. Jag berättade att jag inte kan förlåta mig själv och han sade att jag måste jobba på det, jag måste kunna gå vidare och jag kan inte det fören förlåtelsen kommer från mig själv. Jag tror innerst inne att han vetat att jag bar på något stort, något förskräckligt och han är glad för min skull att jag kunde berätta det för han anade att det har varit mycket tungt för mig att hålla det här inne. Jag ljög för honom när jag första gången sade att jag hade haft cancer (skrev ett tidigare inlägg någonstans där jag tog upp att jag ljugit igen för en ny person jag träffat), då var vi bara vänner och desto mer vår relation utvecklades desto mer rädd blev jag för att berätta, det blev en boll av ångest och hat mot mig själv och jag kunde inte förmå mig att säga något med risken att han skulle försvinna. Tro nu inte att jag inte klarar mig själv, för det gör jag, jag vill bara inte förlora honom. Jag hoppas att han kan hitta i sitt hjärta att lita på mig igen och att han inte promenerar ut ur vår relation, men jag kommer aldrig anklaga honom om han gör det, det är också en sak jag måste acceptera. Han förtjänar egentligen bättre än så här och det vet vi båda. Jag hatar mig själv för att jag ljög men jag är samtidigt mycket stolt över att jag kunde krypa fram med sanningen till slut, även om det var långt över bäst före datumet. När vi pratade så sade han att han inte ville ha alla detaljer om vad jag gjort och hur jag höll lögnen uppe och jag besparade honom det mesta, på grund av att han inte ville veta. Han vet ganska mycket ändå, men inte dom mest intima detaljerna. Hans önskan och i det här fallet min lag. Jag vet att ni som läser det här kanske dömer mig, inte tror på mig eller hatar mig och tro mig när jag säger det här; det är helt okej. Hittills har det inte trillat in hemska kommentarer eller skällsord men jag vet att det troligen kommer, skäll på bara för jag kan ta det. Jag har trots allt satt mig i den här soppan själv. Ni som inte hatar, inte dömer eller dom som tror på min historia, håll en tumme för att han känner att han vill stanna med mig. Det finns ingen som honom, han är det bästa som hänt på en mycket lång tid. Det är honom jag vill vara med, det är hans hjälp jag vill ha och det är hans sida jag vill stå vid. Jag höjer hatten för alla er som läser och för stödet jag fått från er. Tack.
