140 mil bort
Jag känner mig lite bättre. Min ork har kommit tillbaka lite och jag har stått ut med jobbet. B och jag har pratat lite om att flytta, det kommer bli ett annat land. Jag måste bort härifrån, jag måste se nya saker och jag vill börja fundera på framtiden. Vi har funderat på barn, gifta oss och allt vad det där innebär. Det är inget som kommer hända på ett år, men i framtiden kommer det bli av. Flytten är ganska aktuell och vi söker jobb så mycket vi kan och hinner. Nackdelen med det är att jag måste börja om med terapin och jag måste hitta en ny psykiater, men det löser sig och jag är inte rädd för att ta det här steget. Den största nackdelen är att lämna A efter mig, mitt största stöd och en av mina bästa vänner. Men det finns sätt att hålla kontakt och den kommer inte dö bara för att jag flyttar 140 mil härifrån. Det är inget skämt, stället vi ska flytta till ligger 140 mil från där vi bor nu. Kalla mig galen men det här är vad jag vill. A och jag pratar sällan om vad som hänt, det kan vara riktigt skönt ibland. Vi pratar mycket om jobb och annat aktuellt i livet och det ger mig en möjlighet att ventilera om allt runt mig, jag hoppas innerligt att hon inte tröttnar på mitt gnäll om allt, för jag gnäller mycket ibland och jag pratar snabbt och i stora mängder. Jag önskar att A kunde följa med mig och hålla min hand genom flytten men jag måste klara mig själv. Jag har flyttat ganska långa sträckor innan så det skrämmer mig inte. Min familj kommer jag ha möjlighet att se ungefär en gång i året, men det är inte så stor förändring med tanke på att jag ser dom två gånger i året som det är just nu. Jag vet att A är lite ledsen över det här men jag vet att hon stöttar mig i allt jag väljer att göra och det är en riktig vän. Så summa kardemumma är att så snabbt B eller jag har jobb så flyttar vi. Bloggen kommer inte dö, även om jag är dålig på att uppdatera som det är. Jag kommer skriva så ofta jag hinner och kan, det lovar jag.
