Funderingar
Jag har funderat mycket sen jag skrev förra gången. Ibland kommer det mörka tankar. Hur ska jag orka med livet? Någon sitter säkert och tänker att jag får skylla mig själv och att jag inte borde gnälla så mycket. Men så är det nu, jag gnäller på mitt liv och mina tankar, för dom är jobbiga och det är ansträngande att hela tiden gå runt och tänka att man inte är en värdig människa. Kanske jag borde rycka upp mig lite och berätta något positivt. A kommer hit nästa vecka för att dricka vin med mig, jag ser såååå framemot det. Vi har inte haft en chans att umgås på riktigt på evigheter. Senaste gången vi umgicks var förra året i september, om jag inte minns helt fel. När vi väl hunnit ses efter det så har barn och respektive karlar alltid varit närvarande, inte bara vi. Jag måste berätta dock, hennes yngsta son är en rolig liten unge. Vi har en tradition att räcka ut tungan åt varandra, tro det eller ej så var det jag som började med det, mogen som jag är. Men, tillbaka till ämnet.. Tankarna. Dom finns där med jämna mellanrum och jag vet inte hur jag ska bli av med dom. Det river i magen på mig, varför? Borde jag inte kommit längre än så här? Borde jag inte kunna gå vidare snart? Säg mig helt ärligt, är jag bara patetisk nu och borde tänka på att jag själv satt mig i den här sitsen?
